Välkommen till tBarbrosblogg!

❤ Åh, vad jag saknar dem!

Kanske många undrar, varför jag inte har skrivit mera om mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. ❤

Måste därför skriva mera om mina söner Nils-Arne, Lars-Ove och bonussonen Stefan, som inte finns med oss längre. 💔

-För om jag inte gör det, är det ju, som om de aldrig funnits! Läs om dem i min nyskrivna bok som heter Fosterbarnet Barbro och som finns att köpa på flera kända förlag.

Kontakten med barnbarnen går via träffar och så via Facebook och Instagram förstås. Har skrivit om besöket hos Gabriella på bloggen, det får ni inte missa. Får även besök av dem ibland och då fikar vi och jag "tar kort" så klart. Dem lever sitt liv och jag följer dem via sms som alla gör nu. 

Det är först nu, som jag kan tänka mig börja skriva om alla de ljusa minnen, som vi trots allt har när vi tänker tillbaka på tiden tillsammans.

Till alla er som har familjen samlad. Tag vara på varenda minut, det kan så fort förändras.

Det vardagliga livet

Min blogg handlar mest om hur det är för oss pensionärer att leva ute på landsbygden.

Det var inte bättre bättre förr (jag föddes på 30-tal) så jag vet, därför skriver jag mycket om nutid och bara lite om dåtid.

Delger recept av husmanskost  och enkla kakor.

Visar bilder från förr och nu på mina närmaste inte förglömma bilder på alla husdjur som står oss nära!

Många foton  på vackra vyer i vårt vackra landskap. berättar om vad jag hör på radio och vad jag läser i media.

Välkommen att följa oss!

Här skålar mor och dotter med glögg julafton 2017.

Julen är en högtid som nu för tiden påminner om när vi alla var samlade.

Många av våra kära och närmaste är bortgångna . Svårast var förlusten av barn och bonusbarn. 

Vi tänder ljus och minns och saknar dem oerhört.

Vi, som är kvar försöker  träffas så ofta vi kan och ta tillvara livet.

Här tillsammans med skolkamrater och Thure.

Jag trivdes gott i skolan och skolkade aldrig. Fick bra betyg i de flesta ämnen men hade mindervärdigkomplex och tyckte att 🙋  jag inte var bra nog utan ville bli bättre och bättre  Mina föräldrar väntade sig alltid att jag skulle vara bäst, uppmuntrade mig sällan, men jag var glad ändå och fick mycket beröm av skolläraren. Mindre roligt var det att bli mobbad och kallad "Du din lilla råtta" men jag led i tysthet och berättade inte för någon, vet inte varför men kanske för att pojkens mamma hade ett sådant fruktansvärt humör.  En rolig tid för mig var när vi fick en annan lärare, som vikarierade och som var mycket humoristisk och skojade friskt med oss ungar. Han kallade mig för "Lilla fröken Karlsson" och jag blev hans favorit som elev. Fick den stora äran att brodera en duk åt honom. Thure hette han och  studerade till präst, skulle i sin tur ge bort duken som "fästmögåva."

Fick senare i livet ropa in den på auktion och betala dyrt för att få den i min ägo.

Har förstått, utav vad jag ser på TV, att vi hade mycket större respekt för lärare och vuxna än barnen nu för tiden.

Gör så här.

1 hg jäst, 1 liter mjölk, 1 kopp baksirap, 1 kopp rapsolja, 1 hg margarin, 2 tsk salt.

Mjöl: Rågsikt /vetemjöl blandas med de övriga ingredienserna i matberedaren till en lös deg.

Bakas ut till runda bröd med kavel.

In i ugnen 250 gr till fin färg.

Lycka till!

Har många minnen från det gamla missionshuset, nära mitt barndomshem.

Det var ofta möten där och  det roligaste jag visste  var när Frälsningsarmen kom på besök.

Det blev liksom ett avbrott från "det gamla vanliga" och det blev fullt hus.

(Jag hade uppgiften att skriva affischer och sätta upp på anslagstavlan.)

Det blev musik och sång så att väggarna bågnade. Jag tycker om Frälsningsarmen, saknar dem idag. Ser aldrig några soldater nu för tiden.

Den gamla byggnaden är nu förfallen men minnena finns kvar. 

Tänk hur många gamla missionshus och församlingar det finns att skriva om.

Här är det gosestund....

Det bästa jag och Lennart vet, är när Anna-Lena kommer på besök och har med sig hunden Presley. Då blir det liv i stugan och Lennart lyser som en sol när han han får ta med sig Presley ut på en ronda.  Hon stöttar oss och muntrar upp oss, ibland tar tar hon med mig på en shoppingtur och då har vi jätteroligt. Vi har blivit sammansvetsade genom sorger.  Hennes äldre bröder är bortgångna Lars-Ove dog 2012 av  sjukdomen canser och Nils-Arne 2014 av dubbesidig lunginflammation.  Bonusbarnet Stefan valde att avsluta sitt liv alldeles för tidigt. Vi pratar om dem, tänder ljus och minns.  Men man får inte låta sorgen ta överhand,  måste tänka på dem som lever. Jag har tagit till mig följande ord som Erika Bjerström sagt på TV. "Fördjupa dej inte i sorgen-utan låt sorgen fördjupa dej" 

Jag har många ggr fått frågan "Hur kändes det när du mötte din riktiga mamma"  jag svarar: Det var som att möta en helt okänd människa. Jag hade ju min Riktiga mamma på Litegott. Jag hade ju turen att komma till föräldrar som ville ha barn och fick en kärleksfull uppfostran. Jag fick ett bra hem hos dem. Jag är inte säker på att jag hade trivs så gott med min biologiska mor.  Hon hade ju inte visat  något intresse för sitt barn under alla år.